”Vårt samhälle roterar kring precis det här, att det ska finnas två kön och sen byggs hela den heterosexuella matrisen upp kring det. Och så måste alla förhålla sig till den skittråkiga idén.”

Lene Kristian Bryngemark

Lene Kristian Bryngemark har varit doktorand på Fysicum sedan 2011. Hen disputerade nyligen i partikelfysik. Vi träffades för ett samtal om explosiva pronomen, miljöer som gör en till ett freak och vikten av organisering.

Hej Lene Kristian! Jag tänkte att vi skulle börja med att prata lite om HBTQ-LU, hbtq-nätverket för anställda vid Lunds universitet. Det startades 2012 och både du och jag har varit ganska aktiva de senaste tre åren. Vad har HBTQ-LU betytt för dig?
– Det har haft en form av stödfunktion. Det är lätt att tro att en är så queer och så ute och så stark och oberoende, men nätverket – och människorna som det består av – har betytt mycket. Och jag tycker att vi har haft ganska roligt! Vi har varit arga ihop, förstås, men också gjort något konstruktivt av missnöjet, vi har arrangerat saker.  Och vi har delat den här ganska vanliga queera upplevelsen, att vi har kunnat se att det är ett större strukturellt problem vi fightas med snarare än våra egna små privata ojämnheter som vi måste skava av mot resten av världen.
Har HBTQ-LU haft betydelse för dig i din arbetsvardag?
– I någon mån. Jag har fått inblick i många andra verksamheter och fakulteter, den centrala styrningen, lärt mig mer om hur organisationen fungerar. Det har varit kul och lärorikt och en erfarenhet på många sätt. Och det är en erfarenhet som jag har gjort även som del av ett nätverk på CERN, som är ett stort labb och en internationell miljö som också har en vision om likabehandling och som också har några tappra queers som organiserar sig och försöker få den här tungrodda organisationen – som styrs med representanter från de olika medlemsstaternas regeringar – att röra på sig.
– När jag kom till CERN och var sommarstudent 2009 var jag den enda queera människan i hela universum kändes det som. Det kändes helt trångt. Svårt att andas. Den miljön gjorde ett freak av mig! Och när jag kom tillbaka året efter så hade den här gruppen startats där. Jag har fortfarande regelbunden kontakt med dem, även om jag inte är baserad där, och när jag är där försöker jag pricka in deras luncher och så. Det nätverket är en liknande gruppering och den har liknande målsättningar som HBTQ-LU, det är bara det att miljön där är mycket värre än på LU. För Lunds universitet ligger ändå i Sverige. Det befinner sig i en svensk kontext där man åtminstone kan gå på gatorna utan att folk reagerar för att man är konstig på olika sätt – eller ja, vissa människor kan gå på gatorna utan att folk reagerar. Men båda nätverken fyller precis samma behov och utgör samma stödfunktion.
I den allmänna berättelsen om queera liv finns som regel frågan ”När kom du ut?” – som att det bara händer en gång. Men det blir ju aldrig så tydligt som just när man byter miljö, att det är kontextberoende och att det handlar om det omgivande rummet och inte om en själv. Du kan ju vara hur ute som helst,  vilket du ju var 2009, och sen komma ner till Schweiz och landa i en garderob.
– Ja. Det var så tydligt på det första välkomstminglet. Jag hade en liten slafs runt halsen, alltså en snusnäsduk, och så tog jag av mig den och satte den i en av bakfickorna. Och så tänkte jag: ”Nu fick jag en hanky!”* Och i samma sekund insåg jag att det är ingen här som förstår vad jag just gjorde. Då kändes det bara som: Det här är en queer öken! Inte för att det är särskilt många som begriper det i Sverige heller, men på CERN kändes det som att det inte fanns någon enda typ av människa för vilken det här har betydelse.
Att det kändes som att det har aldrig har funnits och kommer aldrig att finnas?
– Ja. Vilket ju såklart inte är sant! Men det var verkligen så det kändes. Jag minns så tydligt den stunden, den handlingen, hur den avslöjade något om rummet jag var i.

Vi byter ämne en smula. Jag tänkte att vi skulle prata om tvåkönsnormen och om din kamp för att folk ska använda ditt rätta pronomen. Finns någon lärdom som du tar med dig från den kampen?
– Alltså, jag har ju fortfarande inte knäckt koden, det gyllene tillvägagångssättet för att få folk att göra en så enkel sak. På någon nivå förstår jag inte vad det är som är så svårt och på en annan nivå förstår jag ju att det är helt ohyggligt explosivt – och det är ju på ett sätt också lockelsen i det. Jag tänker att min smärtpunkt är samma som alla andras, att vårt samhälle roterar kring precis det här, att det ska finnas två kön och sen byggs hela den heterosexuella matrisen upp kring det. Och så måste alla förhålla sig till den här skittråkiga idén. Alla måste det!  Också de som helst inte vill ingå i just den typen av spel. De måste förhålla sig till det och positionera sig utifrån det och avsäga sig det och…
…och det är ju varje dag! Det går inte att säga ”Tack och hej, nu är jag färdig med det här.”
– Nej! Och det är ju därför det känns viktigt och angeläget. Jag vill avsäga mig det här. Liksom: ”Bort! Usch! Nu gör jag nånting annat! Det finns andra pronomen vi kan använda, jag tar ett av dem!” Hen är för mig på ett sätt ett ganska innehållslöst och tomt pronomen, men samtidigt är det ju inte det eftersom det utgör en position av andreskap i förhållande till de binära pronomina.
På vilket sätt är det tomt, menar du, om man jämför med de andra?
– Det är tomt inom den heterosexuella matrisen – inom den finns det ju inte. Folk vet inte vad det ska betyda: ”Om du inte är antingen-eller, är du då både-och? Eller ingetdera? Alltså, vad är du då?” Och det är ju det som är det sköna. ”Ja, eller näe, eller jag vet inte!” Det är svaret på den frågan. För det finns inget bra svar på den frågan. Det är en helt annan grej! Om man tar den här möbeln liksom – är den en gurka eller banan?
– Men jag upplevde nyss en ljusning  på det personliga planet. Jag fick veta att de i en barnfamilj som står mig nära hade pratat om pronomen, om mitt pronomen. Och barnet i familjen hade sagt: ”Vadå, får man välja?” Och tänkt efter lite. Och sen bara ”Jamen! Jag vill också vara hen! Nu får ni säga det på dagis.” Och så hade de berättat det på dagis. Och det är en sån sak som stärker mig, i mitt stretande. Att det finns andra människor för vilka det kan spela roll. Och hela den grejen med att organisera sig kommer ju tillbaka till det. Att det känns fint att spela roll för någon annan.
Hur har det sett ut på din arbetsplats med pronomen och binäritet?
– Jag kan se att det finns en möjlighet, en sorts specialväg, när man befinner sig på en arbetsplats. Där måste det finnas en form av professionellt förhållningssätt – jag kan kräva att mina kollegor beter sig professionellt och lägger sina egna personliga värderingar åt sidan. Om det finns ett uttalat krav, sanktionerat från arbetsgivarhåll, att såhär gör vi, såhär bemöter vi varandra och så vidare, så måste folk ändå på något vis rätta sig efter det. Det finns en möjlighet däri. Det är inte extra tungrott på grund av de är ens kollegor och inte har en välvilja och inte känner en. De behöver inte ha någon välvilja!
Till skillnad från familjen.
– Precis. I familjen måste man på något vis acceptera att de kommer att göra vad de vill och i värsta fall får man bryta med dem för att de inte respekterar en. Det är liksom de två alternativ man har – ta dem som de är eller bryta med dem. Så är det inte med kollegor. Och det finns en potential där.
– Nu har den vägen i och för sig inte varit så framkomlig med mina kollegor heller. Jag har fått vädja till deras välvilja – för det har ju inte funnits något dekret uppifrån – och det har gått ganska dåligt.
– En sak som jag ofta stöter på är att folk har uppfattningen att de kan köra en grej när jag är i närheten och en annan grej annars. Men det är viktigt för mig vad du säger, även om jag inte är där och kan höra det. Annars behöver folk ju inte revidera sin uppfattning om vem jag är och det är ju det jag vill! De har den här helt förgivetagna bilden av att jag är ett av två binära kön. Men det stämmer inte. Det handlar inte bara om mitt pronomen, det handlar om att du ska du byta din bild av mig.

Du disputerade nyligen och är på väg bort från LU. När du nu fortsätter i akademin och hamnar på ett annat universitet, kommer du att leta upp eller starta ett hbtq-nätverk?
– Ja, absolut. Jag kommer att leta upp ett sammanhang. Starta ett nätverk kommer jag kanske att göra först när jag har hittat några andra personer att göra det med.
– Och det är ju det som är så fånigt! Om man tänker på LU. Varför kan inte HBTQ-LU få lite synlighet på LU-siten, liksom? Vi tillhör en grupp som så väldigt gärna vill ha den här typen av information. Och det kostar så lite. Och det ger enskilda så mycket.
Om du står och väljer mellan två universitet och det ena har ett hbtq-nätverk?
– Det queera ryktet som ett universitet har spelar jättestor roll. Nu under våren sökte jag ett jobb som vid sidan av ansökan också hade ett formulär där man skulle fylla i uppgifter om sin person. Man fick fylla i sin profil på olika sätt, och det var ett chockerande binärt formulär, och jag skrev en lång tirad om det i slutet: ”Hallå! Min sexuella identitet går inte ens att representera hyggligt med de här bokstäverna. Och än mindre min könsidentitet.”
Vad var syftet med formuläret? Att de ska kunna dra slutsatser om sin rekrytering?
– Ja, det är en del av deras likabehandlingsarbete. Framför allt som en diskrimineringskoll. De avkodar uppgifterna och använder dem som statistiskt underlag om man inte får jobbet.
– Den typen av saker påverkar min bild av universitet jättemycket, i positiv riktning. Att det finns en vilja, att det finns nånting!
Och ändå fick din profil inte plats i formuläret.
– Visst. Men jag kände ändå att det inte är lönlöst att påpeka att det här är idiotiskt. De jobbar med det här.
Så även om resultat av deras ansträngning inte på något sätt var utmärkt, så…
– …ja, du vet, nu är vi nere på prestationsnivå vid fotknölarna.
– Vi är ju ingen kräsen grupp.
– Nä, vi är en otroligt svältfödd grupp. Det finns många väldigt svältfödda grupper, kan jag tänka mig, vid Lunds universitet. Och vi uppskattar den lilla gesten nåt enormt. Det finns så många billiga poänger att hämta. Varför gör de inte det?! Åh! Det är för att de har huvet i röven!
Hahaha. Jag kan se rubriken på intervjun redan.
– Haha!
Känner du att du kan prata friare nu än om vi hade genomfört den här intervjun före disputationen till exempel?
– Nej. Jag har nog alltid varit lite för frispråkig.
Har det drabbat dig negativt? Eller är det mest oro för att det skulle göra det?
– Jag tänker att nån gång kommer det inte gå bra. Men att det förbluffande ofta går ganska bra. Och det är lättare att attrahera vänner genom sin frispråkighet än att stöta bort dem som blir drabbade av den. Det händer ofta att folk säger att de såg mig i den och den panelen eller så, att folk kommer ihåg mig, kanske till och med mitt namn. Och så har man gjort något för nån.
Så var det ju när du och jag träffades också. Att jag ju räckte upp handen under en presentation och sa ”Har ni tänkt på det här med normkritik?” Jag hade inte stora förhoppningar om att de skulle svara ”Ja just det! Jättebra! Nu ändrar vi hela upplägget för det här projektet!” Men jag drog ju till mig både dig och Irina.
– Vi flockades som flugor! Haha.
Och det kan man aldrig veta. Jag menar, jag säger ju jämt sånt i olika sammanhang och så dyker det inte upp några flugor efteråt, men man vet ju aldrig var de är liksom.
– Och det är ju det sanna icke-heteronormativa perspektivet: Flugorna kan finnas i det här rummet nu. ”Jag kan utgå ifrån att de finns här. Nu säger jag nånting!”

* En hanky är en snusnäsduk som har placerats i vänster eller höger bakficka för att signalera sexuella preferenser. Så kallade hanky-codes har använts i bögsammanhang sedan slutet av 70-talet. För mer information, se: https://en.wikipedia.org/wiki/Handkerchief_code

Intervju Etiketter , , , , , , , , , , , , | 0

Gör nånting onyttigt

Du som tycker
att dagarna går
och livet flyr
Ta dig samman
och gör nånting
onyttigt
– Ingrid Sjöstrand

Alla vi som bryter mot normer i vår vardag här på universitetet behöver vila. Vi som utöver ordinarie arbete eller studier arbetar för en tryggare studiemiljö och ett stöttande arbetsklimat behöver tänka lite extra på att få den återhämtning vi behöver. En present vi kan ge oss själva är att börja varva ner redan innan vi går på ledighet. Det innebär inte bara att vi lyfter foten från gaspedalen, utan att vi också trycker på bromsen.

Att varva ner kan till exempel vara att läsa underhållningslitteratur, spela sällskapsspel eller ta en promenad med extra uppmärksamhet på himlen och den skånska motvinden. Det kan också vara att ta ett bad, måla, snickra, lyssna på musik, dansa eller göra en extra tur till gymmet. Men bara för att det är roligt! Det är det här med självändamål, att göra sådant som inte ska leda till någonting annat, det är då vi varvar ner. Denna typ av onyttighet är inte en lyx som vi kan unna oss när (om!) vi har jobbat undan allt annat – återhämtning och nedvarvning är nödvändig för alla människor och särskilt för oss som engagerar oss för en bättre värld.

Jag önskar er alla – och inte minst mig själv – modet att möta det obehag som uppstår när vi inte lever upp till våra egna förväntningar om duktighet och prestationer. Må vi alla få en stunds riktigt onyttig och ledig ledighet.

I början av nästa år kommer fler intervjuer. Väl mött då!

Info Etiketter , | 0

”Man hamnar i en sorts bubbla här i Lund. Vilket gör att man liksom inte fattar hur orimliga saker är.”

Johanna Helldén

Johanna Helldén studerar genusvetenskap och matematisk statistik. Vi träffades för ett samtal om studentlivsbubblan, sångböcker och klass.

Hej Johanna! För ett par år sedan startade du en debatt om sångböckerna i Lunds studentliv och deras sexistiska, homofoba, rasistiska och klassföraktande inslag. Debatten ledde bland annat till att en professor vid LTH pratade om censur på en sittning, beklagade att det fanns för lite humor i tolkningen av texterna och avslutade med: ”Släpp texterna loss, det är vår. Alla är välkomna hit. Skål för LTH.” Vad har du tagit med dig från den här debatten?
– Jag hade egentligen ingen plan på att starta en stor debatt. Jag hade varit aktiv i Naturvetarkåren, LUNA, i ett och halvt år och jag hade hört den här sången, ”I met a whore in the park”, på en sittning. Jag hade slutat gå på deras sittningar, jag orkade inte vara i det sammanhanget. Så jag var redan förbannad när jag råkade jag få syn på den sången i en bok med sånger som delades ut till nya studenter på F-sektionen. Jag fotade texten och la upp på Twitter. Och då, plötsligt, hände det något. Jag hade inte trott att det skulle gå att göra något åt det – och så plötsligt började folk höra av sig. Och sa att de skulle fixa det här.
– Men folk blev också arga. Jag fick obehagliga sms och meddelanden på Facebook. Och jag fick lära mig att man inte ska läsa kommentarsfälten till artiklar som man är med i. Jag var orolig för att gå omkring på LTH-området. Jag tänkte: Finns det folk som är jättearga på mig där och som känner igen mig nu? I massmedia hamnade fokus mest på Teknologkåren, eftersom de hade ett öppet och välsorterat sångarkiv på nätet, men egentligen var det ju LUNA som jag var arg på. Det blev snack inom LUNA i alla fall och de gick igenom sina sånger.
– Det tar jättemycket energi att göra en sån här sak. Men jag ångrar mig inte. Jag tycker att det var bra gjort. Och förhoppningsvis ledde debatten till att vissa saker blev bättre.

Under din studietid har du varit ganska engagerad i studentlivet, vad är dina erfarenheter därifrån utöver det här med sångböckerna?
– Mycket i studentlivet är jätteroligt, men jag tycker fortfarande att det är lite töntigt och tråkigt att så mycket energi läggs på alkoholen. Och på trams. Jag har jobbat några gånger på Lunds nation och vid ett tillfälle var vi fyra personer som gjorde mat åt 80 personer, bara sådär. Tänk om man hade tagit all den kunskap som finns här, att snabbt ordna mat, och organisera saker – och det finns lokaler – till något som inte bara syftar till att roa sig själv. I Malmö till exempel har ju folk engagerat sig mycket för att skaffa bostäder åt flyktingar. Tänk om man kunde använda bara en bråkdel av all den kapacitet som finns här till att göra något mer än bara ”ha roligt”.
– Jag känner mig väldigt avundsjuk på möjligheten till organisering, på kunskaperna och strukturerna. Jag engagerar mig ibland i olika aktivistiska organisationer, till exempel i nykterhetsrörelsen, och där är det ofta problem med att hitta folk som vill och orkar engagera sig, och folk bränner ut sig och man måste kämpa för att få folk att sitta i styrelserna. Här är det i stället som att folk tävlar om att få sitta på olika poster!

Har du något tips till andra som vill jobba för en granskning av traditioner och en utveckling av studentlivet?
– Jag tror att man måste hitta en bundsförvant, någon som man kan vara arg tillsammans med. Det är viktigt för att orka klaga och anmäla saker och så.
– Det fungerar ju också med någon utifrån. För problemet är ju att man hamnar i en sorts bubbla här i Lund. Vilket gör att man liksom inte fattar hur orimliga saker är. Det blir så normaliserat. Det var det som hände när jag började plugga genus. Jag berättade om våra sittningar för folk där och de blev helt chockade och det hjälpte ju mig också att fatta: Det var kanske rimligt ändå, att jag var lite sur den där gången. Det här kanske man inte ska behöva stå ut med.
Det kan vara bra med en reality check ibland.
– Ja, verkligen. Jag tänker också mycket på hur stor andel studenter som har föräldrar som själva är akademiker. Det är en väldigt segregerad värld. I debatten om sångtexterna var det mest sexismen som uppmärksammades, men det finns också en sång som handlar om Malmö högskola, där man pratar om ”arbetarpack”. Föraktet mot folk som man anser är obildade, det är ju inte alls kritiserat.
– Jag känner folk som pluggar här och som pratar om att de känner det som att de ”låtsas” och att de är rädda för att bli liksom bli avslöjade. Jag behöver påminnas om det, för jag har själv en akademikerbakgrund. Jag bara kom hit och passade in. Sittningarna var ju som våra fester med släkten. För mig var det här redan min värld.
– Och det kommer ju inte att ändras av sig självt, att andra delar av befolkningen plötsligt börjar komma till universitetet. Universitetet gör ju vissa saker, till exempel att man åker ut till skolor och försöker peppa grupper som inte tar sig hit av sig själva, men det behöver ju också göras saker med miljön när man väl kommer hit.
Har du något exempel?
– Jag kommer att tänka på en sittning som LUNA anordnade. Den hade temat särskrivningar, man skulle klä ut sig till olika särskrivningar. Och på ett sätt är det ju ganska harmlöst –
Särskilt jämfört med många andra teman som man har hört talas om.
– Men om man inte har svenska som modersmål kanske man inte har så lätt med särskrivningar. Och jag menar, jag kan ju också dras in i att det här att särskrivningar är roligt. Men måste ju inse att det inte är neutralt.
– Ska man ha ett sånt här tema behöver man också ge en väg in för dem som kanske inte själva förstår grejen. ”Här är exempel på saker ni kan klä ut er till.” Eller så stryker man temat helt.
Du har ju rätt och jag hade inte själv tänkt på det. Men med intresset för särskrivningar kommer ju en viss klassbakgrund och vissa förgivettaganden.
– Ja. Och visst, man kommer kanske aldrig att kunna ha festteman som passar alla. Men vi kanske inte ska ha sexistiska teman.
Och vi kanske inte ska ha teman som bygger på stereotyper av underrepresenterade grupper.
– Precis. Sen är det klart att klassklyftorna kanske inte kommer att minska för att man gör en softare introduktion på universitetet, men det är ju bra om folk kan ha det bättre när de väl kommer hit.
Ja, och universitetet är ju ändå en maktfaktor. Det delar ut privilegier och det är en viss sorts människor som kommer in och en viss sorts människor som kommer ut och som får möjlighet att påverka samhället. Universitetet utbildar ju folk till alla möjliga toppyrken.
– Ja. Så det gör ju verkligen skillnad vad som händer här.

Läs Johannas svar på LTH-professorns tal här: ”Det räcker inte med att säga att alla är välkomna.”

Intervju Etiketter , , , , , , | 0

”Hallå! Vänta! Vill du starta en förening?”

Sonja Román och Hanna Rosqvist

Sonja Román går tredje terminen på juristprogrammet och Hanna Rosqvist är inne på sin andra. Båda har varit med och startat upp föreningen Feministiska Juriststudenter Lund, FEMJUR. Vi träffades för ett samtal om organisering, juristers förmodade objektivitet och om vad de som aktivister behöver för att kunna fortsätta sitt arbete.

Hej Hanna och Sonja! Berätta mer om FEMJUR!
Sonja:
Vi startade föreningen för att vi kände en frustration över att normkritiska perspektiv inte tas på tillräckligt stort allvar i utbildningen. Och för att vi behöver ett forum där vi kan ventilera våra upplevelser, samla kraft och få utrymme att vara jävligt upprörda och arga och ledsna över saker vi ser och hör. FEMJUR ska vara en självklar plats för briefing och en plats där vi stödjer varandra.
Hanna: Och att folk kan träffas över terminsgränserna. Vi som har dragit igång föreningen går på ganska låga terminer. Och vi har fått höra från studenter på de högre terminerna att det är bra att vi drar i detta för de har gått några år på Juridicum och är ganska indoktrinerade. Haha.
Sonja: Och det säger ju många, att vi är en frisk fläkt på programmet.
Hanna: Jag kände direkt, redan första dagarna, att här måste något göras.
Sonja: Ja, det var ju en känsla av besvikelse som triggade mig. Under hela första terminen var det endast en fristående föreläsning om genus, utan koppling till juridik. Det är inte ofta som det öppnas upp till kritisk diskussion och när det händer får vi sällan de verktyg som krävs.
Hanna: Ibland kan föreläsaren slänga ur sig när det är 5 minuter kvar: ”Vad kan ni säga om genus?”
Sonja: Och så bubblar man inombords.
Hanna: För man vill ju säga nånting. Men samtidigt är det ju jättesvårt att ha ett normkritiskt perspektiv på till exempel fordringsrätt när man inte har kunskaper i fordringsrätt.
Sonja: Med det här upplägget får man det att framstå som en särfråga.
Hanna: Det är verkligen dubbelt. För å ena sidan förväntas vi studenter ha kunskaper om de här frågorna – eftersom de ju bara slänger ut frågor utan att ha gett oss verktygen – och å andra sidan förväntas vi inte ha kunskaper om dem för de examineras nästan aldrig.
Sonja: Bland det första som händer på programmet är att det anordnas en debatt. När jag var med var ett av ämnena prostitution – för eller emot. Och det slängde man ju liksom fram, som ett ämne att bara känslomässigt tycka något om, utan någon som helst förkunskap. Det blev en väldigt hätsk stämning. Jag blev illa berörd. Syftet var ju inte att vi skulle utvecklas inom det specifika debattämnet utan bara att vi skulle snacka om det medan vi läste argumentationsanalys. Om vi ska lära oss argumentation kan de väl välja ett ämne som är mindre laddat?
Hanna: Jag kommer ihåg det. Det var många som gick därifrån med en klump i magen.

Vad skulle ni säga till någon som vill organisera sig på liknande sätt inom sin utbildning? Hur hittar man andra att gå ihop med?
Hanna:
Det kan ju vara svårt. Jag gick helt enkelt runt på uppropet och frågade om folk var intresserade av att starta upp en sådan här förening. Vilket de var.
Sonja: En kursare hade ställt en asbra fråga på en föreläsning en gång och jag kände att det här är en person som jag bara måste prata med. Så jag sprang efter: ”Hallå! Vänta! Vill du starta en förening?” ”Ja!” Men jag tror att det är viktigt att man inte känner sig låst i sin byggnad, så att säga. Lund är ju stort! Och Sverige och världen! Haha.
Hanna: Om man vet att det finns en förening på ett annat program kan man ju kontakta den föreningen. Min erfarenhet är att det finns en välvilja, att folk vill hjälpa. Vi fick väldigt mycket hjälp av FEMJUR i Uppsala och Göteborg när vi startade vår förening i mars. Och direkt när vi hade startat fick vi ett mail från en person som ville starta upp en liknande grej på läkarlinjen. Så även om det inte finns någon på ens program eller kurs så finns det alltid någon nånstans i närheten. Det finns till exempel en ganska nystartad övergripande feministisk förening för hela Lunds universitet som heter FemiLund.
Sonja: Man behöver ju inte alltid starta en ny förening. Det kanske redan finns en förening där du läser, som du kan gå med i, och antingen föra upp en fråga som man börjar jobba med gemensamt eller kanske skapa en mindre arbetsgrupp inom föreningen. Ibland är den vägen lättare att gå och ibland inte. I vårt fall kände vi att det inte riktigt fanns någon plats för oss och att det helt enkelt var bäst att vara självständiga.

Dålig stämning är namnet på en podcast som handlar om feminism och antirasism med utgångspunkt i akademin. Kan ni berätta lite om den?
Sonja:
Det är superkul, det var två medlemmar i FEMJUR, Jenny Nguyen och Marija Pejić, som tog kontakt med oss och sa ”Det här vill vi göra och vi vill göra det i FEMJURs namn”.
Hanna: Jag blev helt överrumplad när de kom med den här idén: ”Va? Är det några som kommer till oss och vill starta upp nånting? Åh vad kul!” Och det har ju gått så himla bra. De är så produktiva! De har redan gjort tre avsnitt!
Sonja: Och jag vet att folk twittrar om det!
Hanna: Vi har ju en facebook-sida och mail till medlemmar som våra främsta kanaler, men podcasten kan ju nå en helt annan publik. De pratar om ganska allmängiltiga frågor, det är inte så att man måste gå på juristprogrammet vid Lunds universitet för att fatta eller känna igen sig.
Sonja: Det är roligt också att vi som förening kan ha olika tonfall. Deras podcast är ju lite mer laid back, inte lika formell som FEMJUR annars kanske ger sken av att vara. Där blir det ofta ganska torrt och stolpigt i våra facebookinlägg till exempel. Dålig stämning är bra för att lätta upp det där, samtidigt som den rör om och skapar dålig stämning där det behövs. En nagel i ögat på fakulteten.

Många jurister hamnar så småningom på betydande maktpositioner i samhället, som domare och advokater till exempel, och uttolkare av lagar och överenskommelser. Men det inflytandet kan man ju säga att juristers världsbild och människosyn får stora konsekvenser för resten av samhället. Vad tänker ni om det?
Hanna:
Det har vi pratat mycket om och det var en stor bidragande faktor till att vi startade FEMJUR. Om man som jurist inte har kunskap eller kompetens i frågor som rör strukturella förtryck kan det få förödande konsekvenser. Skolexemplet är väl hur man dömer i sexualbrott med mycket skuldbeläggande av offren.
Sonja: Ja, och prioriteringar: vad som ens kommer upp i domstol. Intressen vägs hela tiden mot varandra. Vi vill utmana synen på juristyrket som någonting objektivt. Vi är människor och jurister är inget undantag. Jurister behöver också kunskap om hur förtryck samverkar, hur brottsoffer agerar i vissa situationer, hur samhället ser ut. Det är ju jurister som bereder och tolkar lagar. ”Bedömer jag det här som grovt? Varför? Varför inte?”, ”Hur skulle man kunna göra annorlunda?”, ”Vad får det här för konsekvenser?” Det är vanligt att jurister fastnar vid det praktiska och inte ser det normerande. Ska vi ha en lag om sex som bygger på samtycke eller ska vi inte det? Det är politik, och det krävs en medvetenhet och lyhördhet som jurist i förhållande till det.
Hanna: Man kan gå från en väldigt privilegierad position, börja på juristprogrammet och sen komma ut och aldrig ens ha behövt lägga vikt vid de normkritiska aspekterna på rätten. Det är skrämmande.

Vad behöver ni, både som personer och som förening, för att ert arbete ska kunna fortsätta?
Hanna:
Oj! Svår fråga. Jag tror inte att vi som håller på med FEMJUR reflekterar så mycket över vad vi behöver för att fortsätta vårt arbete, utan mer att vi gör det här för att det behövs. Men från föreningens sida skulle det vara väldigt hjälpsamt om fakulteten visade större förändringsintresse. I nuläget är fakulteten ganska avvaktande. Den uppmärksamhet som FEMJUR har fått, och det engagemang som studenterna visar, vittnar om hur viktigt vi studenter tycker att detta är. Vi visar på extremt mycket förändringsvilja, vi lägger ner vår fritid på det här och vi har mycket att komma med.
Sonja: Medlemmar. Vi behöver engagerade medlemmar.
Kan man vara stödmedlem och supporta er fastän man inte går på juristprogrammet?
Sonja:
Det kan man! Om man tycker det vi gör är viktigt kan man stötta oss ekonomiskt.
Jag tänker att alla ju tjänar på feministiska jurister.
Hanna och Sonja:
Det tycker vi också!
Sonja: Vi jobbar också med att bli mer inkluderande. Det är jätteviktigt med interndemokrati och att se till att vi är en förening som liksom inte motverkar våra egna syften i vårt interna agerande. Vi i styrelsen ska till exempel snart få utbildning i hur vi kan identifiera och motverka härskartekniker.
Hanna: Sen har vi ju storslagna tankar och idéer som det inte finns tid till. Vi pluggar ju heltid samtidigt. Och vi har våra sociala liv.
Sonja: Och då kommer vi in på vad vi behöver psykiskt. Jag kan känna ibland att jag inte bidrar med så mycket som jag önskar. Eller att ”Åh, vi borde ha gjort det här! Varför tänkte vi inte på det?” Så det är viktigt att inte hålla på så för mycket. För det är väldigt betungande.
Hanna: Det är ju många aktivister som bränner ut sig.
Sonja: Så det finns definitivt ett behov av att vi tar hand om oss själva. Och det är vi ganska duktiga på i styrelsen, tycker jag.
Hanna: Ja.
Sonja: Att man kan säga ”Hej! Nu känner jag mig stressad eller jag tror att jag kommer att bli stressad. Hjälp mig.”
Hanna: Vi pratar också mycket om vad vi har för förväntningar på olika grejer som vi gör. Vi försöker att koordinera våra förväntningar så att det inte blir så att någon har jättehöga förväntningar och någon annan har jättelåga och så blir det en krock. Ofta har vi också rundor på styrelsemötena: ”Hur känner du inför det här?”
Sonja: Man ska kunna vara sin person också och inte bara styrelseledamot.
Och ”sin person” är ju liksom förkyld eller har mensvärk eller har tenta.
Sonja:
Ja, precis, allt det inräknat. Och det är helt okej.

Intervju Etiketter , , , , , , , , , , , , | 0

”Som lärare är det mitt jobb att använda min auktoritet för att skapa den trygghet och inkludering som behövs”

Erik Hannerz

Erik Hannerz är lektor och subkulturforskare vid Sociologiska institutionen. Vi träffades för ett samtal om trygga rum, glashissar och privilegier och om hur man sabbar ett seminarium.  

Hej Erik! Hur arbetar du med trygghet och öppenhet i din undervisning?
– Jag jobbar mycket med motsats- och motståndstänk som grund för inkludering och för att skapa trygghet. När jag träffar en ny grupp för första gången kör jag en övning som jag kallar ”Sabba seminariet”. Den börjar med att jag säger såhär: ”Om vi skulle sabba det här seminariet, om vi gjorde det här till en plats som var extremt exkluderande, som kändes otrygg för oss alla, och som bidrog till att vi gick härifrån för att aldrig mer läsa på universitetet, hur skulle vi kunna göra det?” Det brukar alltid vara någon som börjar med att säga ”Du skulle kunna slå sönder allting i rummet!” Men sen brukar folk ta upp sakerna som de tycker är jobbiga, och som de har varit med om på tidigare seminarium. Till exempel att folk avbryter eller är ohövliga, att killarna tar all plats, att jag som lärare inte lyssnar, att de andra inte lyssnar, att man förlöjligar andra och så vidare. Jag antecknar på tavlan och sen vänder jag på det och säger ”Här är reglerna för vårt seminarium, och om det skulle vara så att något av det här händer, då vill jag att ni flaggar till, och jag kommer också att flagga på de här sakerna.” Den här övningen gör att vi redan vid första mötet har etablerat en överenskommelse om vad vi inte vill ha. Det är alltid lättare att prata om saker som vi tycker är dåliga än att beskriva ett fantastiskt seminarium. Det är därför som såna här motsatsövningar fungerar så bra.
– När jag var doktorand i Uppsala hade jag turen att jobba med en professor, Hedda Ekerwald, som jobbade med att skapa ett inkluderande rum. Hon sa till studenterna: ”När jag och Erik föreläser så skriver ni ner orden som ni inte förstår och så lämnar ni in dem i slutet av föreläsningen.” Vi hade tänkt att vi skulle få in kanske tio ord och jag tror att vi fick in 65! Och det var ganska självklara ord – tyckte vi. Och som tur är var det här en av de absolut första föreläsningarna jag gjorde, så jag kunde ju ta med mig det här.
– Som lärare är det mitt jobb att använda min auktoritet för att skapa den trygghet och inkludering som behövs. Mitt mål är att se till att jag får en grupp där alla känner sig trygga och välkomna och där det är okej att misslyckas och där det är okej att till exempel säga: ”Men Marx, han brydde sig väl inte så mycket om klass”. Och där svaret blir: ”Men kom igen nu, kommer du inte ihåg att vi läste det här och det här?” i stället för ”Är du dum i huvudet eller?”
– Och det är ju viktigare på ett universitet, att det finns utrymme för olikheter, än att alla går ut och vet exakt vad som stod i boken.
Och att vi inte fortsätter att öva på att döma andra. Vi fostras ju i det, i samhället överlag och inom universitetet, att det är okej att sucka över personen som sa sådär om Marx och viska till sin kompis: ”Är han helt dum i huvudet?”
– Ja, visst. Den formella utbildningen har ju det här inbyggt i sig – värderandet av kunskap som antingen rätt eller fel. Med A-studenterna jobbar jag mycket med att få dem att berätta vad det är det inte förstår. Det vore så skönt om de där 60 orden kunde reduceras genom att de frågar varandra: ”Du, diskurs – vad betyder det?”
Vilken feedback får du från studenterna på det här upplägget? Finns det folk som säger att de upplever undervisningssituationen som tryggare?
– Ja, det gör det. Folk kommer efteråt och säger att de, när de började kursen, inte vågade prata. Eller: ”Jag tyckte att jag var dum.” Eller: ”Jag trodde inte att man fick prata om de här sakerna.” Men jag får också negativ feedback från studenter som tycker att det är för flummigt och ostrukturerat.
Är det tilliten som brister då, tror du, till dig som lärare? Att de inte tror att du har en tanke med upplägget?
– Ja, det tror jag. Så nu har jag jobbat med att väldigt tidigt tala om hur undervisningen är upplagd. ”Syftet med varje del är följande… Och allt mynnar ut i att ni ska klara lärandemålen.” Och när alla skriver tentan och klarar den inser ju även de som var kritiska till upplägget att det finns något i den här pedagogiken som fungerar.

Jag tänkte att vi skulle prata lite om privilegier. Termen ”glastak” används ibland för att tala om de strukturer som hindrar kvinnor från att nå höga positioner i arbetslivet. Nu finns det är annan term, ”glashiss”, som har dykt upp på senare år. Det är ett sätt att vrida perspektivet och synliggöra de processer som låter majoritiserade grupper åka uppåt i hierarkierna, t ex män, vita eller heterosexuella beroende på sammanhang. Vad tänker du om det, kan du använda dig av den termen?
– Jag har inte hört den tidigare, men jag gillar det. Det är ju väldigt problematiskt för en själv, när man är priviligierad, att ifrågasätta varför man får fördelar. För det är ju mycket skönare att tänka att jag får de här fördelarna för att jag är bra, för att jag har förtjänat dem. I stället ska en sån som jag kanske tänka: Jag är man, heterosexuell, ses som vit, jag är akademisk medelklass – jag kan ta trapporna. Och låta nån annan, som inte är lika priviligierad, ta hissen. Mina möjligheter är ändå tillräckligt stora.
– Och när jag väl kommer upp dit vill jag ju hellre att det finns en mångfald där uppe än att det bara sitter folk som är precis som jag!
En del av tanken med glashissen, tänker jag mig, är att synliggöra en normkritisk perspektivvridning, alltså vi inte bara tittar på vad det är som hindrar, utan också vad det är som hjälper. Att det inte är så att män, i det här fallet, är mer kompententa och nu ska vi hjälpa kvinnor att också bli kompetenta – utan att män får skjuts av strukturerna.
– Ja! Det är ju så att även om jag tar trapporna så är det ju nån som hjälper till och pushar mig uppför. Det är samma sak som när man pratar om att kvinnor tjänar 68 % av mäns lön. I stället för att vända på det och säga att män tjänar 140 % av kvinnors lön. Det synliggör ju…
…att det inte är legitimt!
– Ja. Det sätter fokus på privilegiet. Och att den priviligierade gruppen måste inse att det här är ju fanimig inte rättvist. Och att vi behöver använda de privilegier vi har för att hjälpa andra.
– När jag föreläser om det här brukar jag alltid prata om att vi tror att vi har perfekt syn, att det som vi ser är det som finns. Men samtidigt vet vi att vi har en blind fläck. Och vi har extremt många kulturella blinda fläckar – som vi aldrig kan se att vi inte kan se. Och det bästa sättet att undvika den anatomiska blinda fläcken är att se saker från olika perspektiv. Så det handlar om att vi måste röra på oss.
– I ett universitetssammanhang är det alltså viktigt att jag utgår ifrån att jag har lika mycket att lära mig som mina studenter. Om jag sätter mig i dialog med mina studenter lär jag mig väldigt mycket om hur de ser på världen men också om världen, eftersom de har erfarenheter och kunskaper som jag inte har.
– För att kunna se den där hissen behöver jag röra på mig och försöka se bortom det jag inte kan se. Och se mig själv som aldrig färdig. Jag är ju liksom inte bättre än nån annan. Jag lär mig hela tiden.

Har något tips till den som vill använda sin privilegierade position i arbetet för ett mer jämlikt universitet?
– Att hela tiden försöka identifiera och synliggöra de exkluderande strukturerna. Och att vi som är lärare inte utgår ifrån oss själva och det som vi tycker är jobbigt, utan ifrån vad studenterna uppfattar som hinder och begränsningar.
– Be kollegor om hjälp. Gå ihop i nätverk. Ring upp dina polare på universitetet och säg: ”Du, jag skulle vilja föra in det här i min undervisning. Och jag vet inte hur jag ska göra det. Är det nån av er som har tips?” ”Ja, jag gjorde såhär.” Det finns så många fantastiskt smarta pedagoger som väldigt sällan uppmärksammas, för vi lärare går ju inte på varandras föreläsningar. Gå och se andras föreläsningar! Skriv upp vad som är bra och vad som kan förbättras och se vad du kan ta med dig till din egen undervisning.
– Och liksom inse att om saker och ting är för lätt, då är det en glasshiss där.

Intervju Etiketter , , , , , , | 0

”Alla som vill ägna sig åt förändringsarbete ska ha en självklar plats på universitetet”

Anna Lindqvist

Anna Lindqvist jobbar som forskare och har en postdok-tjänst vid Institutionen för psykologi. Vi träffades för ett samtal om antirasism, förändringsarbete och behovet av normkritiska perspektiv på psykologiämnet.

Hej Anna! Normkritiska perspektiv saknas traditionellt inom psykologiämnet, det har jag både hört dig och andra säga. Ändå är det många av oss som tar det för självklart att det finns många faktorer, förutom de intrapsykiska, som påverkar människors psykiska hälsa. Vad är din syn på vikten av kritiska perspektiv inom ditt ämne?
– Det här kan jag prata om i två dagar. Bara som ett exempel hade jag nyligen ett möte med en student som ska skriva sin examensuppsats och som uttryckte förtvivlan över att klass inte överhuvudtaget nämns inom utbildningen. Och det finns ju massor av dimensioner där. De flesta personer som läser på utbildningen antas åtminstone vara medelklass, vilket gör att många inte känner sig hemma där, för att det är en viss typ av språk som räknas, en viss typ av personer, en viss typ av utbildningsmässig bakgrund.
– Ett annat exempel är ett forskningsprojekt som jag är med i som handlar om stereotyper av fattiga. Ekonomisk stress och brist på pengar korrelerar jättestarkt med depression. Fattigdom gör vissa saker med en människa, snarare än att någon är fattig för att den har vissa egenskaper. Och att då inte prata om klass på ett psykologprogram, det är ju… Alltså, jag bara konstaterar att det finns en lucka där som behöver fyllas.
Ytterligare en aspekt på behovet av normkritiska perspektiv är att undervisande personal inom anknytningspsykologi ofta använder ordet mamma om den primära anknytningspersonen. Det reproducerar ju stereotypa föreställningar om föräldraskap. Och sen finns det ju jättemycket psykologisk forskning som slentrianmässigt undersöker könsskillnader utan att problematisera det. Så sammanfattningsvis: Det finns ett jättestort behov av att tillämpa normkritik inom psykologiområdet och varje litet steg är viktigt och nödvändigt.
– Eftersom det är så oerhört stark tradition av att inte ha ett normkritiskt perspektiv inom psykologi känner jag ofta ”Orkar jag dra i det här nu igen?” Jag vill inte ses som den där gnälliga, den som hela tiden har invändningar. För jag tycker ju att det här är superspännande och utvecklande!
Jag har ju skrivit lite om det här på bloggen, det här med att vara ”den jobbiga”.
– Ja precis, jag tror det är en känsla som vi alla delar.
Kan du känna skam då eller vilket typ av jobbighet handlar det om?
– Nej, jag tror inte att jag känner skam. Men jag blir väldigt trött. Jag har liksom ingen lust att ha vissa typer av samtal. Det påminner om när folk säger såhär ”Men om du äter veganskt, hur får du i dig proteiner då”? Det är lite på den nivån. Jag orkar inte svara på det längre. Det är en sån trötthet bara. Men det som är väldigt fint, och det vill jag verkligen säga, är att vi har så många studenter som är väldigt intresserade av normkritiska perspektiv och jag är så tacksam för det. Det ger ju legitimitet åt kampen och kraft att fortsätta.

Din kollega Una Tellhed har startat en antirasism-grupp på Psykologen där du också är aktiv. Vad gör ni i den gruppen?
– Det är egentligen en ganska informell studiegrupp för forskare inom psykologiämnet. Det vi gör är att vi på olika sätt utforskar hur rasism kan förstås och diskuteras ur ett psykologiskt perspektiv, vad psykologiforskningen säger om rasism. Vi har till exempel diskuterat ras som social kategori. Och vad händer om vi använder termen ras? Socialpsykolgiskt? Vad händer om vi inte gör det? Gruppen startades måndagen efter senaste riksdagsvalet.
Ah! Jag kan förstå behovet.
– Ja, det var en direkt reaktion på att Sverigedemokareterna fick så många röster.
Är engagemanget i den gruppen också ett sätt för er att hantera ett alltmer rasistiskt samhälle?
– Absolut. Och tanken är också att vi ska vara utåtriktade. Vi har inte kommit så långt än. Men grundtanken var att vi skulle vara en mer liksom enad grupp–
Det är som med Nätverket för normkritisk pedagogik, til syvende og sist ska vi liksom inte sitta på kammaren för oss själva.
– Nej, precis. Det är ju tvådelat. Dels behövs det ett forum för att diskutera de här frågorna bland kollegor och dels behöver vi en plattform för att som psykologiforskare faktiskt göra nånting. Vad det nu må vara!

Är universitetet en bra plats, tycker du, för den som vill ägna sig åt förändringsarbete?
– Det beror på hur du menar. Jag skulle säga: Ja, det behövs. Och nej, för det är skitsegt och tungrott. Men jag vill inte säga det! För jag vill att alla som vill ägna sig åt förändringsarbete ska ha en självklar plats på universitetet. Men jag menar, det är en jättestor organisation, och jag antar att stora organisationer tenderar att bli ganska byråkratiska och det kan vara svårt att ändra strukturer och så.
Jag blev så förvånad över hur trögt det är. För jag hade föreställningen om att på universitet finns liksom ”fronten av tänkande”.
– Jag hade också den idén förut!
Och jämfört med andra tungrodda organisationer har universitetet ju ett särskilt ansvar eftersom vi utbildar framtidens psykologer och läkare och ingenjörer och så vidare. Så på ett sätt är det ju jätteviktigt att förändringsarbetet utförs just här.
– Ja. Så på det sättet är ju svaret ja. Men det kommer inte att vara lätt! Och det kanske inte alltid kommer att kännas så pepp.
– Det är ju därför den här bloggen är så viktig, tänker jag. Jag menar, jag läste om en student på min egen institution som jag inte kände till. Det är ju fantastiskt!
Ja. Och sen finns det ju också en ”gräset är grönare”-tanke.
– Ja, precis. Jag vet inte riktigt var det är lätt? Och förändringsarbete behövs ju överallt. Och på det sättet är ju alla platser bra platser.

Intervju Etiketter , , , , , , , , , | 0

Tips tur och retur

Den 26 november 2015 medverkar Nätverket för normkritisk pedagogik på LU:s högskolepedagogiska utvecklingskonferens. Välkommen till rundabordssamtal om normer och förändringsmöjligheter i högre utbildning! Vi startar även en seminarieserie om normkritisk pedagogik. Första datumen är spikade. Läs mer hos Nätverket för normkritisk pedagogik.

Inom kort kommer fler intervjuer att publiceras här.

Tipsa mig gärna om personer att prata med – inte minst studenter inom grundutbildning! Vi är många som vet att ett annat universitet är möjligt, men jag behöver er hjälp för att få kontakt med fler av alla de fantastiska eldsjälar, aktivister och förändringsivrare som verkar inom LU.

Info Etiketter , , | 0

”It makes people re-think certain ideas once they relate them to someone they know”

Photo of Neashan Mathavan

Neashan Mathavan is a PhD student at the Department of Biomedical Engineering at LTH. We met for a conversation about subtle activism, awkward moments and the importance of LGBTQ visibility. Our conversation was held in English.

Hi Neashan! Do you consider yourself an activist?
– Well, it depends on how you define the word. In a sense, I suppose we all are, in that we share our lives with other people. But then I also have this image of, you know, walking down the street with a rainbow-flag. So not in that sense of the word.
Like being out on the street with your fist in the air?
– Yes. But in a more subtle way, I suppose, in my being open about who I am and sharing that with everyone else. It makes people re-think certain ideas once they relate them to a person or someone they know and have a relationship with. In that sense, I’d like to think I’m contributing to something positive.

We both agree that there is a need for a greater LGBTQ visibility at the university. Why do you think it’s important?
– Well, it’s really important to have other people acknowledge the diversity within the people at the university, so that they don’t assume that we all sort of fit into the same, or similar, boxes. It makes it easier to integrate within your own groups and departments if people are more aware of the diversity. Because you can feel a bit on the outside if that sort of acknowledgment isn’t there.
Definitely. I sometimes think about what it does to a person when that aspect of your identity…
– …is suppressed.
Exactly. Because it’s not that our LGBTQ identities have such a big influence on the work we do, but when it can’t be there…
– So yes, sharing a bit of your personal life at the fika-table, for example, can sometimes be a bit tricky to navigate if people have certain assumptions about you. You don’t want to create an uncomfortable silence, an uncomfortable vibe in the group, by bringing stuff up. But it’s important that you talk about it – especially if everyone else is sharing their personal life. Not least for your own mental well-being, so that you feel good about being part of that group. It took me a while to find that level of comfort.
How did that level of comfort develop? What made you more comfortable?
– Other people. People in our group that have friends within the community, they brought the LGBTQ perspective up. And I just went with it.
So you could say that when people create visibility for an LGBTQ perspective they create a ”safe space”, a situation where you don’t have to do the big ”coming out” thing?
– Definitely, yeah.

Bringing LGBTQ experiences into the conversation at the fika-table can be a challenge, we both know that. How do you handle that challenge?
– The first few times can be awkward. But it does become easier and easier. A little while ago we were having a barbecue with some new colleagues and we were talking about what we did over the summer. I said “I was in Stockholm for a while” and they were like “Oh, have you never been to Stockholm?” And I said “No, I do Stockholm Pride every year.” And that was met with a lot of blank expressions. I don’t know why that happens! It’s not that out there.
No!
– So for just a few seconds there was an uncomfortable moment, but then everyone just went with the conversation.
Did they change the subject or did they ask about Stockholm Pride?
– No, they were like ”The weather was really nice for it.” And I went “Yeah, it was!”

Do you have any advice for people who are struggling with LGBTQ visibility at their workplace?
– Don’t take it personally, I guess. Not everyone understands the LGBTQ perspective, it’ll take some people longer to be comfortable. And don’t let resentment build up. Because you spend a lot of time with your group over many years and if you don’t speak up or try to create a social situation in which you are comfortable, it can build resentment. I think that’s important for our own well-being, as well.

Intervju Etiketter , , , | 0

”Det går att driva saker själv, men det är lättare om man har någon med sig”

Alice Hansen, foto: Louise Schaffrath
Foto: Louise Schaffrath

Alice Hansen är student på psykologprogrammet. Vi träffades för ett samtal om studentliv, kursmålsformuleringar och vikten av att ha andra engagerade människor med sig.

Hej Alice! Du och Anna Dahlberg, som också är psykologstudent, skrev en debattartikel förra året om sexistiska och homofoba inslag i Lunds studentliv. Hur upplevde du uppmärksamheten som följde?
– Jo, det drog igång väldigt mycket, ganska fort. Först skickade vi in debattartikeln och ganska direkt hörde Nyheter24 av sig. Vi tackade nej till dem sen, för Dagens ETC ville också publicera artikeln och de ville vara först med att göra det. Vi tyckte att Nyheter24 var lite oseriösa så vi valde ETC i stället. Sen hörde fler och fler tidningar av sig, Sydsvenskan publicerade också. Så det var så det började. Det blev ganska stor uppmärksamhet utanför universitetsvärlden, i tidningar och sådär, men jag upplevde att det hände väldigt lite här. Tyvärr.
Ni pratade i Lundagård också och då svarade Västgöta nation på kritiken. Vad blev det för fortsättning på det?
– Vi var inte helt nöjda med det svaret, men det blev ingen fortsättning. De hörde aldrig av sig till oss.

Du har också varit med och arbetat för breddning av de kritiska perspektiven i psykologutbildningen och bland annat sett till att det så kallade ”genus-klass-etnicitet”-perspektivet examineras. Hur gjorde ni det?
– Det som vi drev igenom var att lyfta in de här perspektiven i målformuleringarna för de kurser där det är applicerbart. För om det finns i målformuleringarna måste det också examineras. Tidigare har det stått i kursbeskrivningen att perspektiven ska finnas med, men vi tycker att det har varit väldigt slappt. Vissa studenter är jätteintresserade och kan jättemycket – vissa av oss kan säkert mer än vad föreläsarna själva gör i just de här frågorna – medan andra som inte är intresserade inte heller har behövt lära sig något. Och det upplevde vi som ett problem – vi vill gärna att alla ska ha med sig i alla fall nånting. Nu har psykologprogrammet fått en ny utbildningsplan och jag kommer till exempel ha en tenta nu i psykopatologi och då kommer det att vara en fråga, eller inbakat i någon fråga, någon typ av ”genus-klass-etnicitet-professionellt förhållningssätt”. Det kommer att examineras och vara poänggivande.
Vad vill du säga till en person som vill få igenom liknande förändringar på sin utbildning?
– Det är bara att stå på sig. Det svåra är att veta vart man ska vända sig, hur ärendegången ser ut, vem man ska ta kontakt med och vem som kan driva frågor. Men egentligen är det bara att köra. Det går att driva saker själv, men det är lättare om man har med sig någon så att man är två och kan bolla saker. Att organisera sig i till exempel utbildningsutskottet, om man är intresserad av att driva frågor, är fantastiskt bra. Det gör att kan backa varandra och få stöd och vågar driva saker. För det är lite läskigt att sitta där på möten och försöka argumentera.
Det kan jag tänka mig. Hur hanterar du det?
– Tja, de får väl tycka vad de vill, egentligen. Så länge man vet vad man står för får man väl göra sitt bästa liksom.

I LU:s visionsdokument står det bland annat att universitetet vill ”förstå, förklara och förbättra vår värld och människors villkor”. Samtidigt finns det en massa hinder som gör att det i praktiken bara är en liten klick människor som har tillgång till studier här. På vilka sätt skulle LU kunna sänka trösklarna och öppna dörrarna för fler?
– Det är nånting som jag funderar mycket på och som jag inte har något svar på direkt. Men på psykologprogrammet, som exempel, krävs väldigt höga betyg och det är en väldigt specifik grupp som kommer hit, och det har pratats lite grand här om att öppna antagningsprocessen med till exempel intervjuer. Eller som på Juridicum, att de har en öppen grundkurs som alla får gå och de som gör bäst ifrån sig där har möjlighet att komma in på juristprogrammet. Den typen av grejer tror jag skulle vara hjälpsamt. Det skulle möjliggöra studier för dem som kanske inte tyckte att det var så kul på gymnasiet eller hade andra svårigheter under den tiden.

Varifrån får du energin till ditt engagemang?
– På nåt sätt försöker jag väl jobba där jag står och jobba med det som finns runt omkring mig oavsett var jag är. Jag tycker att det är kul, det är jätteroligt att träffa folk i Lundapsykologerna som vill samma saker. När jag blev indragen i Utbildningsutskottet var det faktiskt Anna Dahlberg som sa ”Okej, jag vill att du kandiderar till Ledningsgruppen och Institutionsstyrelsen”. Så hon liksom drog med mig ganska mycket. Och jag blev smittad av hennes stora engagemang. Och det är jag fortfarande! Hon är grym.

Intervju Etiketter , , , | 0

”Bloggen ska bli inspirationskälla för alla oss som gör och vill göra normkritik”

Camilla Lekebjer jobbar som utbildningsadministratör och kommunikatör på institutionen för datavetenskap på LTH.

Hej Camilla! Du har just startat den här bloggen. Vad var det som fick dig att göra det?
– Jag är aktiv i två universitetsgemensamma nätverk, HBTQ-LU, hbtq-nätverket för anställda vid LU, och Nätverket för normkritisk pedagogik. Genom dem har jag träffat många personer som på olika sätt jobbar för att göra sin institution eller avdelning mer medveten om normer och deras konsekvenser – vissa kallar sig aktivister, andra är bara trötta på exkluderande traditioner, bögskämt, otillgängliga byggnader eller könsuppdelade toaletter, vad det nu kan vara. Det slog mig att vi faktiskt är ganska många, men vi är utspridda, och vi skulle både må bättre och åstadkomma mer om vi kände till varandra. Det skulle också vara fantastiskt att veta, och riktigt känna, att just nu är det någon annan som tar samma fight någon annanstans. Och ytterligare en tredje som är himla glad över att vi gör det, som behöver att vi gör det.
När du säger fight, vad tänker du på då? Kan du ge exempel?
– Jag jobbar på LTH och här råder en tystnadskultur kring hetero- och cis-normer. Så det är ett exempel, fighten för att synliggöra hbtq-perspektiv. Jag gör det på olika sätt, allt från att ha regnbågsflaggor på mitt arbetsrum, så att de syns när studenter och kollegor är på besök, till att hålla presentationer om normkritik och heteronormer. För ett gäng år sedan skrev jag också en rapport om heteronormer i grundutbildningen på LTH, den baserades på en liten enkätundersökning som jag genomförde hösten 2011. Först hände det ingenting med den, sen fick jag veta att den har spridits ganska stort och att den används i phös- och fadderutbildningen. Och det är faktiskt ett tips, att skapa vetenskapliga, lokalt anknutna underlag för diskussion. Det blir ändå en annan sak, att kunna använda exempel från just det här lärosätet, från just nu. De argumenten är inte lika lätta att skaka av sig.
– Sen tar jag förstås diskussioner på våra fikor på institutionen också. När jag orkar. Uppriktigt sagt undviker jag ganska ofta att prata om hbtq-relaterade erfarenheter, det krävs mycket energi att parera tystnaden som ofta följer.

Vad hoppas du kunna åstadkomma med bloggen?
– Jag vill att den ska bli inspirationskälla för alla oss som gör och vill göra normkritik. Jag hoppas också att många ska vilja prata med mig om olika former av förändringsarbete och att vi ska hjälpa varandra att vara stolta över våra insatser. Ofta kommer ju skammen som ett brev på posten när vi beter oss på ett sätt som inte förväntas av oss. Men den skammen är inte vår. Den skammen tillhör de strukturer som vi kämpar emot. Den betyder inte att vi har gjort fel.

Hur har du tänkt att bloggen ska fungera?
– Målet är att publicera en intervju varannan vecka. Jag vet inte än om det är för ofta, jag hoppas att det är för sällan och att jag kan posta intervjuer oftare. Jag kommer att fråga människor jag känner – men det urvalet är förstås väldigt begränsat. Så jag tar jättegärna emot tips. Och jag hoppas att folk hör av sig om de vill prata anti-rasistiskt kamp, till exempel, eller insatser för tillgänglighet, hållbar aktivism, transkamp eller normkritisk undervisning, bara som exempel. Jag vill att det här ska bli ett forum för den typen av samtal.
Ett beprövat framgångsknep är ju att sätta upp tydliga, kvantitativa mål. Har du något sånt för bloggen? Hur länge kommer du att hålla på?
– Bra fråga! Det har jag inte tänkt på. 50 intervjuer kanske? Nej, det är nog är lite mycket: en intervju i veckan i ett helt år. Då säger jag: 30 intervjuer. När jag är uppe i det antalet gör jag en ny intervju med mig själv och utvärderar projektet. Och sen kanske jag fortsätter med 30 till.

Info/Intervju Etiketter , , , , | 0